Författare: Sahra Svenander

Debatten om personlig assistans kostnad fokuserar nästan alltid på utgifterna för assistansen. Betydligt mer sällan diskuteras vad det kostar när människor förlorar sin assistans och blir beroende av andra samhällsinsatser. När assistans dras in flyttas kostnaderna till kommuner, anhöriga, sjukförsäkringen och arbetsmarknaden. Om personlig assistans anses vara för dyr måste politikerna visa att alternativet verkligen är billigare.

När politiker diskuterar personlig assistans handlar debatten nästan alltid om kostnaden för assistansen. Miljarder hit och miljarder dit. Betydligt mer sällan diskuterar politiker vad det kostar när assistans inte beviljas, dras in eller successivt urholkas.

Det är ett märkligt perspektiv. Människor slutar inte behöva hjälp bara för att assistansen försvinner. Kostnaderna försvinner inte heller. De flyttas till andra delar av samhället: till kommunernas omsorgsverksamheter, till sjukförsäkringen, till anhöriga och till arbetsmarknaden.

Frågan borde därför inte vara vad assistansen kostar, utan vad det kostar när människor förlorar den.

En av Sveriges viktigaste arbetsmarknadsreformer

Personlig assistans är inte bara en välfärdsinsats. Den är också en av Sveriges mest underskattade arbetsmarknadsreformer. Den gör det möjligt för människor med omfattande funktionsnedsättningar att arbeta, studera, bilda familj och leva självständigt. Samtidigt gör den det möjligt för föräldrar, partners och andra anhöriga att fortsätta sina yrkesliv istället för att tvingas ta över ett omfattande omsorgsansvar.

När assistansen minskar riskerar därför inte bara den assistansberättigade att lämna arbetsmarknaden. Även anhöriga kan tvingas minska sin arbetstid eller lämna sina jobb helt. Resultatet blir färre människor i arbete, lägre skatteintäkter och ökade kostnader för sjukersättning, aktivitetsersättning och andra former av offentlig försörjning.

Men det är inte bara de assistansberättigade och deras familjer som påverkas. Personlig assistans är ett av Sveriges största yrken och sysselsätter tiotusentals personliga assistenter. Därtill kommer arbetsledare, samordnare, administratörer, lönehandläggare, ekonomer, HR-specialister och annan personal som får verksamheten att fungera.

När politiker talar om kostnaden för assistansen borde de samtidigt redovisa kostnaden för förlorade arbetstillfällen, minskade skatteintäkter och den kompetens som riskerar att försvinna från arbetsmarknaden.

Är problemet verkligen att personlig assistans är för dyr?

Forskning som jämfört personlig assistans med hemtjänst, boendelösningar och anhörigomsorg visar dessutom att personlig assistans vid omfattande behov inte är det dyraste alternativet. Tvärtom pekar flera beräkningar på att hemtjänst och olika boendelösningar ofta medför högre kostnader när samma nivå av stöd ska ges. Trots detta fokuserar debatten nästan alltid på kostnaden för assistansen, medan kostnaden för alternativen sällan redovisa. Politiker, myndigheter och utredare granskar kostnaden för personlig assistans in i minsta detalj, medan kostnaden för alternativen nästan aldrig redovisas.

Den kostnad som aldrig syns

Debatten missar dessutom ofta de mänskliga kostnaderna.

Personlig assistans handlar inte bara om praktisk hjälp i vardagen. Den handlar om självbestämmande, frihet och möjligheten att vara en del av samhället. Den som kan välja när man ska gå upp, arbeta, studera, träffa vänner eller bilda familj har också betydligt bättre förutsättningar att må bra psykiskt än den som ständigt är beroende av andras schema och beslut.

När människor förlorar kontrollen över sina liv ökar isoleringen, oron och den psykiska ohälsan. Även anhöriga påverkas när omsorgsansvaret växer och belastningen ökar.

Trots detta mäts nästan alltid kostnaden för assistansen, medan kostnaden för ökad psykisk ohälsa, minskat arbetskraftsdeltagande och växande anhörigbördor sällan diskuteras.

Vi diskuterar vad assistansen kostar, men inte vad den möjliggör. Vi räknar utgifterna, men glömmer intäkterna i form av arbete, skattebetalande, självständighet och delaktighet.

Den verkliga frågan

För mig handlar personlig assistans inte om en budgetpost.

Den handlar om möjligheten att leva mitt liv. Om att kunna arbeta, betala skatt, bidra till samhället och fatta egna beslut om min vardag. Om att kunna planera min framtid istället för att vara utlämnad åt andras beslut.

Därför blir debatten märklig när politiker talar om kostnaden för assistansen, men sällan om kostnaden för att människor förlorar den. Vi som har omfattande funktionsnedsättningar vet att vi kommer att kosta samhället pengar oavsett vilket system som används. Frågan är inte om vi kostar. Frågan är om samhället vill betala för självständighet, arbete och delaktighet eller för utanförskap, beroende och ökade omsorgsinsatser.

Om politikerna vill minska assistansen måste de också förklara vad som ska komma i stället.

Vem tar ansvar när fler människor tvingas lämna arbetsmarknaden?

Vem tar ansvar när anhöriga tvingas säga upp sig för att täcka upp där samhället dragit sig tillbaka?

Vem tar ansvar när psykisk ohälsa, isolering och beroende ökar?

Vem tar ansvar när kommunerna måste bygga ut boenden och andra omsorgsinsatser?

Vem tar ansvar för de arbetstillfällen som försvinner när assistenter, arbetsledare, samordnare och administrativ personal inte längre behövs?

Och framför allt:

Vem tar ansvar för de liv som blir mindre fria?

Det är lätt att räkna timmarna i ett assistansbeslut. Det är betydligt svårare att räkna priset för förlorad frihet.

Därför borde politiker som hävdar att personlig assistans är för dyr först svara på några enkla frågor:

Var finns kalkylen som visar att gruppbostäder, ökade kommunala insatser, växande anhörigomsorg och förlorade arbetstillfällen är billigare?

Var finns beräkningen som visar att det blir mer lönsamt när människor lämnar arbetsmarknaden och blir beroende av andra samhällsinsatser?

Och om dessa beräkningar saknas, hur kan politikerna då vara så säkra på att det är assistansen som kostar för mycket?

Vad är egentligen priset för att människor inte längre kan leva som andra – och vem är beredd att betala det?

Sahra Svenander

Assistansberättigad

Om författaren

Sahra Svenander är assistansberättigad och engagerad i frågor som rör personlig assistans, LSS, funktionsrätt och samhällsekonomiska konsekvenser av minskat stöd till personer med omfattande funktionsnedsättningar.

Regeringen har gett Försäkringskassan i uppdrag att ta fram förslag på hur schablonbeloppet för assistansersättningen ska beräknas i framtiden. Myndigheten ska analysera olika beräkningsmodeller och lämna förslag som kan användas som underlag för framtida beslut om ersättningsnivåerna. Arbetet ska redovisas under våren 2027.

Beslutet innebär att någon ny modell inte kommer att påverka assistansersättningens timbelopp under 2027. Förändringar kan istället bli aktuella tidigast från 2028, beroende på vilka förslag som lämnas och vilka politiska beslut som därefter fattas.

En fråga som berör hela assistanssektorn

Schablonbeloppet är grunden för finansieringen av personlig assistans. Ersättningen ska täcka löner, arbetsgivaravgifter, pensioner, försäkringar, administration, utbildning och andra kostnader som krävs för att bedriva assistansverksamhet.

Under flera år har både assistansanordnare och funktionsrättsorganisationer hävdat att kostnaderna ökat snabbare än ersättningen. Det har lett till krav på en mer långsiktig modell där timbeloppet utvecklas i takt med samhällets kostnadsutveckling.

Försäkringskassans uppdrag ses därför som ett viktigt steg mot ett nytt system, men samtidigt innebär tidsplanen att många måste vänta ytterligare innan några konkreta förändringar sker.

Så påverkas personer med assistansersättning

För personer som är beroende av personlig assistans innebär beskedet att osäkerheten kring framtida ersättningsnivåer består.

Många assistansberättigade har under senare år sett hur assistansanordnare fått allt svårare att hantera ökade kostnader. När ekonomin blir mer ansträngd kan det påverka möjligheten att rekrytera personal, erbjuda specialistkompetens och upprätthålla kontinuitet i assistansen.

Samtidigt kan en ny beräkningsmodell på längre sikt stärka tryggheten för brukare genom att skapa mer stabila ekonomiska förutsättningar för verksamheterna.

Så påverkas personliga assistenter

Personliga assistenter påverkas indirekt av hur timbeloppet utvecklas eftersom ersättningen finansierar deras löner och anställningsvillkor.

Många arbetsgivare inom assistansbranschen har under flera år uppgett att löneökningar, pensionskostnader och ökade arbetsgivaravgifter blivit svårare att finansiera inom ramen för nuvarande schablonbelopp.

Om en ny modell bättre speglar verkliga kostnader kan det skapa bättre möjligheter till långsiktiga satsningar på kompetensutveckling, arbetsmiljö och personalförsörjning. Fram tills dess fortsätter dock många arbetsgivare att arbeta med mycket små ekonomiska marginaler.

Så påverkas assistansanordnarna

Privata företag, brukarkooperativ och kommunala utförare är bland dem som påverkas mest direkt av schablonbeloppets nivå.

För många anordnare har de senaste årens kostnadsökningar inneburit en betydande ekonomisk press. Vissa verksamheter har behövt effektivisera sin administration, minska investeringar eller avstå från utvecklingsprojekt för att få ekonomin att gå ihop.

En mer förutsägbar modell för beräkning av timbeloppet skulle kunna ge bättre planeringsförutsättningar och skapa större långsiktig stabilitet. Samtidigt innebär beskedet att dagens ekonomiska utmaningar kvarstår under ytterligare minst ett år.

Så påverkas kommunerna

Kommunerna påverkas både som assistansanordnare och genom sitt ansvar för andra LSS-insatser.

Om Försäkringskassans arbete leder till förändrade ersättningsnivåer kan det på sikt påverka kommunernas ekonomi och planering. En tydligare beräkningsmodell skulle dock kunna göra det enklare att budgetera och skapa större förutsägbarhet för verksamheterna.

I nuläget innebär beslutet främst att kommunerna får avvakta resultatet av utredningen innan de kan bedöma vilka ekonomiska konsekvenser förändringarna kan få.

Kritik mot tidsplanen

Centerpartiets talesperson i funktionshinderfrågor, Christoffer Bergenblock, har riktat kritik mot regeringens hantering av frågan. Han menar att tidigare signaler från regeringen skapade förväntningar om att en lösning kring indexering och uppräkning av assistansersättningen skulle komma tidigare.

Kritiken handlar framför allt om att personer med funktionsnedsättning, assistenter och assistansanordnare nu får vänta ytterligare på de förändringar som många efterfrågat under lång tid.

Vad händer nu?

Försäkringskassan ska under det kommande året analysera olika modeller för hur assistansersättningens timbelopp kan beräknas. Förslagen ska därefter lämnas till regeringen som får ta ställning till hur systemet ska utformas framöver.

Fram till dess fortsätter det nuvarande systemet att gälla. För assistansberättigade , assistenter, anordnare och kommuner innebär det att frågan om en långsiktigt hållbar finansiering av personlig assistans fortfarande är öppen.

Artikeln på Assistanskoll finns här

Källa Assistanskoll

Fler nyheter klicka här

Ingress

Personlig assistans är en av Sveriges viktigaste frihetsreformer. Ändå låter regeringen de ekonomiska förutsättningarna för reformen försvagas år efter år. När assistansersättningen inte följer kostnadsutvecklingen blir det svårare att rekrytera och behålla personliga assistenter. Problemet är känt sedan länge. Nu krävs handling.

Höga ambitioner räcker inte

Jag lever med personlig assistans. För mig handlar frågan inte främst om politik utan om möjligheten att leva ett självständigt liv.

Regeringen säger att den värnar personlig assistans, och få politiker ifrågasätter reformens betydelse. Samtidigt utvecklas verkligheten i motsatt riktning. Systemet försvagas inte genom ett enskilt beslut eller en dramatisk nedskärning. I stället urholkar man förutsättningarna gradvis genom att låta assistansersättningen halka efter de kostnader som verksamheterna faktiskt möter.

Ersättningen finansierar löner, arbetsmiljöarbete, utbildning, administration, schemaläggning och kvalitetsarbete. När dessa kostnader stiger utan att ersättningen följer med krymper utrymmet för att bedriva en stabil verksamhet.

Följden blir inte bara ekonomisk. Hela systemets bärkraft påverkas.

Frågan ingen verkar vilja besvara

I den politiska debatten diskuteras ofta rättigheter, myndighetsansvar och framtida reformer. Betydligt mer sällan ställer någon den mest avgörande frågan:

Vem ska göra jobbet?

Assistans fungerar bara så länge människor väljer att arbeta som personliga assistenter. Försämrade ekonomiska villkor gör det svårare att erbjuda konkurrenskraftiga löner, skapa långsiktig trygghet och behålla erfaren personal. Därmed växer också utmaningarna med att rekrytera nya medarbetare.

Redan i dag kämpar många verksamheter med personalomsättning, vakanser och bemanningsproblem. Samtidigt ökar belastningen på de assistenter som stannar kvar.

Ingen lagstiftning i världen kan kompensera för bristen på människor som ska utföra arbetet.

Därför återkommer jag till samma slutsats:

Utan assistenter finns ingen assistans.

För mig är konsekvenserna inte teoretiska

Många betraktar assistansfrågan som ett politiskt eller administrativt område. Jag möter konsekvenserna i vardagen.

Varje dag är jag beroende av att någon kommer till arbetet. Om bemanningen brister påverkar det inte en verksamhetsplan eller en budget. Det påverkar min möjlighet att stiga upp, äta, förflytta mig, arbeta och delta i samhället.

Så länge assistansen fungerar tar man lätt dess betydelse för given. När den sviktar förändras situationen omedelbart.

Plötsligt blir sådant som andra människor ser som självklart osäkert.

Just därför går det inte att beskriva personlig assistans som ett stöd bland många andra. För många av oss utgör den själva grunden för att utbilda sig, arbeta, bilda familj och leva självständigt.

Utan den friheten riskerar människor att återigen bli beroende av anhöriga eller lösningar som LSS-reformen ursprungligen skulle ersätta.

Kunskapen finns redan

Politiker kan inte hävda att problemen är okända.

Under flera decennier har utredningar, myndigheter, forskare och brukarorganisationer pekat på samma utmaningar. Återkommande granskningar har visat hur pressade villkor påverkar kvalitet, kontinuitet och långsiktig hållbarhet.

Med andra ord råder ingen brist på kunskap.

Tvärtom finns redan ett omfattande underlag som beskriver både problemen och deras konsekvenser.

Ändå domineras debatten av nya analyser, nya processer och nya utredningar.

Under tiden fortsätter verkligheten att förändras.

Varje år som assistansersättningen inte anpassas till kostnadsutvecklingen ökar pressen på både utförare och personal. Det är inte en passiv hållning.

Det är ett aktivt politiskt val.

Regeringen måste ta ansvar

Den största faran är inte att systemet kollapsar från en dag till en annan.

I stället riskerar assistansen att försämras steg för steg. Lite mindre kontinuitet. Lite svårare att rekrytera. Lite fler personalbyten. Lite större otrygghet.

Efter hand vänjer sig omgivningen vid en nivå som tidigare hade varit oacceptabel.

Sedan kommer dagen då en assistent slutar och ingen ersättare finns att få tag på.

Då hjälper inga nya utredningar.

Då hjälper inga välvilliga uttalanden.

Då återstår bara verkligheten.

Personlig assistans bygger ytterst inte på paragrafer eller politiska visioner. Reformen bygger på människor som varje dag väljer att ta ansvar, gå till jobbet och göra självständighet möjlig för någon annan.

Därför måste regeringen säkerställa att yrket förblir attraktivt och att verksamheterna får ekonomiska förutsättningar att fungera långsiktigt.

Vi behöver inte fler förklaringar.

Vi behöver beslut.

Vi behöver en assistansersättning som speglar verkliga kostnader och följer samhällsutvecklingen.

Framför allt behöver vi politiskt ledarskap som tar ansvar innan problemen förvärras.

För utan assistenter finns ingen assistans.

Frågan är inte längre om regeringen känner till problemet.

Frågan är hur länge den tänker vänta med att agera.

Sahra Svenander
Assistansberättigad

Regeringen har tillsatt en omfattande utredning om personlig assistans med fokus på hur behovsbedömningar ska fungera och hur rätten till assistans ska avgöras framöver.
Bakgrunden är flera års kritik mot ett system som många upplever som svårt att förstå, rättsosäkert och allt mer integritetskränkande för assistansanvändare.
Personer med funktionsnedsättning, anhöriga, assistansanordnare och funktionsrättsorganisationer har länge beskrivit hur bedömningarna blivit hårdare och mer detaljerade. Många har förlorat assistans eller fått avslag efter omfattande utredningar där handläggare granskat delar av vardagen på minutnivå. Kritiken handlar också om stora skillnader mellan kommuner och olika handläggares bedömningar.
Regeringen anser att dagens regelverk är svårt att överblicka både för individen och för myndigheterna. Samtidigt lyfter regeringen fram att många upplever behovsutredningarna som närgångna och integritetskränkande. Därför vill man skapa ett mer förutsägbart, stabilt och långsiktigt system för personlig assistans.

Vad utredningen ska göra

Utredningen ska bland annat:

ta fram en ny modell för behovsbedömningar,
analysera hur grundläggande behov ska bedömas,
undersöka andra sätt att avgöra rätten till assistans,
se över språket och strukturen i hela LSS-lagen,
samt granska vissa regler om tillstånd och kontroll inom assistansverksamheter.

Utredningen fokuserar särskilt på tre möjliga modeller.

ICF-modellen

ICF är Världshälsoorganisationens system för att beskriva funktionstillstånd och funktionsnedsättningar. Regeringen vill undersöka om modellen kan användas i framtida assistansbedömningar.
Flera organisationer inom funktionsrättsrörelsen uttrycker samtidigt oro över förslaget. Kritiker menar att ICF kan göra bedömningarna mer standardiserade och medicinskt styrda. De varnar för att individens livssituation och egna erfarenheter då riskerar att få mindre betydelse.
Schablonbedömningar
Utredningen ska också analysera om schabloner kan användas när man bedömer hur mycket assistans en person behöver.
Förespråkare anser att schabloner kan minska de mest integritetskränkande delarna av dagens minuträkning. Kritiker varnar däremot för att standardiserade nivåer kan missa individuella behov och skapa nya orättvisor.

Funktionsförmågeutredningar

Utredningen ska även granska mer omfattande bedömningar av individens funktionsförmåga.
Brukarorganisationer har redan uttryckt kritik mot sådana modeller. De varnar för att människor riskerar att reduceras till medicinska bedömningar och administrativa kategorier istället för att få sina verkliga behov erkända.

IfA:s varningar och kritik

Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, har länge varnat för utvecklingen kring nya behovsbedömningar.
Organisationen lyfter bland annat risker kring:

minskad individuell rättssäkerhet,
ökad standardisering,
större fokus på kontroll,
samt att ekonomiska besparingar kan väga tyngre än individens rättigheter.

IfA varnar också för att schabloner kan bli ett verktyg för att begränsa stöd istället för att stärka rättssäkerheten.
När det gäller ICF menar kritiker att modellen riskerar att flytta fokus från människors vardagsliv och självbestämmande till medicinska kategoriseringar och funktionsnivåer.
IfA och flera andra aktörer inom funktionsrättsrörelsen betonar samtidigt att personlig assistans är en frihetsreform. De anser därför att behovsbedömningar måste utgå från människors rätt att leva självständigt och delta fullt ut i samhället — inte främst från administrativa eller ekonomiska perspektiv.
Organisationerna varnar även för att nya modeller kan göra systemet mer avpersonifierat. Enligt kritikerna handlar problemen i dagens assistans inte främst om brist på metoder utan om hur myndigheter tolkar och tillämpar lagen.

Statligt huvudmannaskap fortfarande mål

Regeringen håller fast vid målet om ett helt statligt huvudmannaskap för personlig assistans. I dag delar kommunerna och staten ansvaret genom Försäkringskassan.
Regeringen anser dock att man först behöver förändra behovsbedömningarna och regelverket innan ett fullt förstatligande kan genomföras.
Tidsplan
Erika Odung, chefsrådman vid Förvaltningsrätten i Göteborg, leder utredningen.
Utredningen ska lämna sitt slutbetänkande senast den 23 maj 2028.

Källor

Källor

• Regeringen – “Tydliga och hållbara regler för personlig assistans”
• Assistanskoll – “Ny utredning ska se över behovsbedömningar och LSS”
• Funktionshinderpolitik.se – “Ny behovsbedömning för personlig assistans central i ny utredning”
• SVT Nyheter – “Ny utredning ska se över regelverket för personlig assistans”
• Autism Sverige – “Kritiserade assistansbedömningar ska granskas i ny utredning”

Assistansersättningen måste spegla verkliga kostnader. M‑riksdagsledamoten Lars Beckman driver frågan om att regeringen ska ge Försäkringskassan i uppdrag att räkna fram ett nytt startbelopp för personlig assistans där alla kostnader ingår.

Han pekar på att ersättningen under lång tid har halkat efter eftersom den inte har följt löneutvecklingen och ökade kostnader. Den utvecklingen försämrar kvaliteten i assistansen och försvårar rekryteringen av personliga assistenter.

Beckman betonar att myndigheten bör ta fram ett tydligt och realistiskt grundbelopp som inkluderar hela kostnadsbilden, såsom löner, administration och kompetensutveckling. Ett sådant startbelopp skapar bättre förutsättningar för att behålla personal och säkra kvaliteten över tid.

Han lyfter också att regeringen prioriterar att stärka kontrollen och motverka fusk innan större höjningar genomförs. Samtidigt understryker han att rätt ersättningsnivå är avgörande för att upprätthålla en fungerande personlig assistans och undvika försämringar.

Sammanfattningsvis visar artikeln att ett nytt startbelopp, baserat på faktiska kostnader, kan stärka kvaliteten, förbättra rekryteringen och säkerställa en långsiktigt hållbar assistansersättning.

---

Källa: Assistanskoll

Regeringen fortsätter att undvika tydliga besked om assistansersättningen. Trots ökade kostnader inom personlig assistans presenterar regeringen varken indexering eller tidsplan. Därmed skapar politiken fortsatt osäkerhet för både assistansanvändare och anordnare.

I vårändringsbudgeten valde regeringen bort indexering av assistansersättningen. Istället hänvisar regeringen till att Försäkringskassan ska ta fram förslag på framtida timbelopp. Samtidigt lämnar regeringen inga klara besked om när arbetet ska bli färdigt eller hur beräkningarna ska ske.

Funktionsrättsrörelsen kräver ansvar

Därför möter regeringens linje stark kritik. Organisationer inom funktionsrättsrörelsen menar att regeringen skjuter ifrån sig ansvaret. De efterfrågar konkreta beslut som säkrar personlig assistans på lång sikt.

Dessutom syns konsekvenserna redan i praktiken. Assistansanordnare tappar erfaren personal, och många assistansberättigade upplever minskad trygghet i vardagen. Om utvecklingen fortsätter riskerar tillgången till personlig assistans att försämras ytterligare.

Oklara besked hotar planeringen inför 2027

Samtidigt väcker tidsperspektivet stor oro. Försäkringskassans budgetunderlag för 2027 innehåller inget förslag om nytt timbelopp. Därför riskerar nödvändiga förändringar att skjutas upp till 2028. För varje år som går försvåras planeringen för både arbetsgivare och assistansanvändare.

Utöver detta ifrågasätter flera aktörer om framtida beräkningar verkligen kommer att baseras på faktiska kostnader, istället för politiska prioriteringar.

Krav på dialog och hållbar lösning

Mot denna bakgrund kräver funktionsrättsrörelsen att regeringen agerar skyndsamt. De vill se en strukturerad dialog med assistansanvändare, anordnare och arbetsmarknadens parter. En fungerande indexering måste spegla kostnadsutvecklingen och ge ekonomisk stabilitet.

Personlig assistans är en grundläggande rättighet. Därför krävs tydligt politiskt ansvar, klara besked och långsiktiga beslut som gör det möjligt att leva ett självständigt liv.

Källa Assistanskoll

Fler nyheter klicka här

Personlig assistans är en frihetsreform som gör det möjligt för människor med omfattande funktionsnedsättningar att arbeta, leva självständigt och delta i samhället. En hållbar personlig assistans finansiering Sverige är avgörande för att säkerställa kvalitet, kontinuitet och verklig självständighet.

Reformen monteras i dag ner i praktiken. Behoven har inte minskat, men staten har systematiskt valt att inte ta ansvar – varken för finansieringen eller för hur behoven bedöms. Detta skapar ett system som gradvis förlorar sin funktion.

Ersättningen följer inte verkligheten

Mellan 2016 och 2025 ökade schablonbeloppet från 288 till 343 kronor per timme, vilket motsvarar cirka 19 procent. Under samma period steg omsorgsprisindex med cirka 31 procent. Detta skapar ett underskott på ungefär 35 kronor per timme i ett system där lönerna är avgörande.

Regeringen fastställer timbeloppet varje år. När uppräkningen konsekvent ligger under kostnadsutvecklingen fattar den ett aktivt politiskt beslut. Den prioriterar bort en långsiktigt hållbar personlig assistans finansiering Sverige.

Assistenter lämnar yrket

Lönerna räcker inte, arbetsvillkoren försämras och yrket tappar attraktivitet. Verksamheter kan inte behålla erfarna personliga assistenter.

Assistansanvändare möter ständig personalomsättning. Många tvingas gång på gång introducera nya assistenter i sina mest grundläggande behov. Detta skapar otrygghet och försämrar livskvaliteten.

Grundläggande behov styckas upp

Lagstiftningen slår fast att grundläggande behov ska avgöra rätten till personlig assistans. Trots detta delar myndigheter upp dessa behov i små moment där endast vissa delar räknas.

Systemet reducerar sammanhängande behov till enskilda minuter. Denna metod osynliggör verkliga behov och skapar rättsosäkerhet. Assistansen förlorar sin funktion som frihetsverktyg och blir i stället ett administrativt system.

Vad krävs för att återställa reformen?

För att stärka personlig assistans finansiering Sverige krävs tydliga politiska beslut:

• Räkna upp assistansersättningen i takt med löne- och kostnadsutvecklingen
• Bedöm grundläggande behov i sin helhet, inte i fragment
• Avskaffa minuträkningen
• Säkerställ långsiktig och hållbar finansiering

Fel fokus på kriminalitet riskerar att förvärra problemen

Regeringen hänvisar ofta till fusk och kriminalitet. Dessa problem ska bekämpas, men generella neddragningar och snävare bedömningar slår mot seriösa aktörer. Resultatet blir att kompetent personal lämnar yrket och att kvaliteten försämras ytterligare.

När ersättningen inte följer kostnaderna och när behov reduceras till minuter signalerar staten att vissa liv inte fullt ut prioriteras. Uttalanden om att värna assistansen saknar trovärdighet utan konkret handling.

Personlig assistans handlar om frihet, självbestämmande och jämlikhet. Utan en fungerande personlig assistans finansiering Sverige riskerar reformen att förlora sin kärna.

Regeringen lägger i vårändringsbudgeten inga nya satsningar på personlig assistans. Trots återkommande kritik från brukare, kommuner och branschorganisationer väljer regeringen att inte införa indexering av assistansersättningen och tillför inga extra medel.

Assistansersättningen höjs inte utöver den redan beslutade uppräkningen på 1,5 procent. Eftersom löner och andra kostnader ökar betydligt mer innebär detta att ersättningen tappar värde i praktiken. Regeringen presenterar heller inga riktade åtgärder för att stärka kvalitet, kontinuitet eller rättssäkerhet inom personlig assistans.

Regeringen uppger att den fortsatt bereder frågor om ersättningsnivåer och indexering, men anger ingen tidplan och inga konkreta förslag. För brukare och assistansanordnare skapar detta fortsatt ekonomisk osäkerhet, ökad press på verksamheter och risk för försämrad assistans.

Slutsats

Vårändringsbudgeten innebär att regeringen låter nuvarande situation bestå trots tydliga varningssignaler om underfinansiering. När regeringen avstår från indexering och förstärkning fortsätter assistansersättningens värde att urholkas. På sikt riskerar detta att påverka både tillgången till och kvaliteten i personlig assistans.

Läs artikeln här på Assistanskoll

Källa Assistanskoll

Fler nyheter finns här

Den ekonomiska krisen inom personlig assistans fördjupas snabbt. I Assistansbarometern mars 2026 visar Vårdföretagarna att nästan två av tre assistansföretag nu överväger att sälja, avveckla sin verksamhet eller riskerar konkurs inom de närmaste åren. Sammantaget pekar resultaten på en bransch som befinner sig i ett akut läge.

Långvarig underfinansiering pressar företagen hårt

Under flera år har ersättningen för personlig assistans inte följt kostnadsutvecklingen. Som en direkt följd får allt fler företag svårt att få ekonomin att gå ihop. Nästan en tredjedel av företagen räknar med ett negativt resultat redan under 2026, medan nästan hälften bedömer att de endast når ett nollresultat. Dessutom uppger över hälften av företagen att de inte kan fortsätta verksamheten efter 2026 om förutsättningarna förblir oförändrade.

Besparingar slår mot både assistansanvändare och personal

När ekonomin försämras tvingas företagen agera. Därför har tre av fyra assistansföretag redan genomfört besparingar som påverkar medarbetare negativt. Samtidigt uppger sex av tio företag att besparingarna också får konsekvenser för assistansanvändarna, både på kort och lång sikt.

Dessutom beskriver företagen flera tydliga följdeffekter av situationen. Bland annat ökar oron hos brukare och anhöriga, samtidigt som företagen får allt svårare att rekrytera och behålla personal. I förlängningen leder detta också till sämre möjligheter till långsiktig planering och stabilitet.

Utvecklingen hotar kvalitet och valfrihet

Om utvecklingen fortsätter riskerar seriösa aktörer att slås ut från marknaden. Därmed hotas både valfriheten och kvaliteten inom personlig assistans. På sikt riskerar detta att drabba de personer som är mest beroende av insatsen för att kunna leva ett självständigt liv.

Mot denna bakgrund betonar Vårdföretagarna behovet av ersättningsnivåer som följer kostnadsutvecklingen och skapar långsiktigt hållbara villkor. Endast då kan branschen säkerställa kontinuitet, kvalitet och trygghet – för både assistansanvändare och medarbetare.

Artikeln finns att läsa här.

Källa Vårdföretagarna

Intresserad av IGS Assistans som assistansanordnare? Klicka här

Vill du jobba hos IGS Assistans? Här kan du söka våra lediga tjänster

Får assistansanordnare ta ut avgifter per assistanstimme? Nej. En assistansanordnare får inte ta ut någon extra avgift av brukaren – vare sig det handlar om 2 kronor per timme eller någon annan summa. Personlig assistans enligt LSS är en avgiftsfri insats, och assistansersättningen från Försäkringskassan ska täcka alla kostnader för själva assistansen.

Att ta ut en timavgift från brukaren kan strida mot såväl assistansersättningslagen som LSS, eftersom brukaren aldrig ska behöva betala ur egen ficka för sina assistanstimmar. Om en anordnare ändå kräver detta kan det räknas som otillåten avgift eller felaktig hantering av assistansersättning.

Vad betyder det här för dig som brukare?

• Du ska inte betala en avgift per assistanstimme.
• Alla kostnader ska täckas av assistansersättningen.
• Om du blir ombedd att betala extra bör du kontakta Försäkringskassan eller en funktionsrättsorganisation.

Vi värnar om att kunder ska känna trygghet, transparens och rättssäkerhet. Personlig assistans ska vara just det – personlig, professionell och avgiftsfri.

För mer information läs artikeln på Assistanskoll

Källa Assistanskoll

För fler nyheter klicka här