Konsekvenser av för låg assistansersättning
- Lönerna räcker inte
- Erfarna assistenter lämnar yrket
- Kontinuiteten försämras
- Självständighet begränsas
Personlig assistans är en frihetsreform. Den ger människor med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet att arbeta, leva självständigt och delta i samhället på lika villkor. I dag monterar staten i praktiken ned reformen. Det sker inte för att behoven har minskat, utan för att staten under lång tid har valt att inte ta ansvar för den faktiska finansieringen.
Assistansersättningen släpar efter kostnaderna
Staten har under många år räknat upp assistansersättningen betydligt långsammare än de verkliga kostnaderna. Mellan 2016 och 2025 höjde regeringen schablonbeloppet från 288 till 343 kronor per timme, en ökning på cirka 19 procent. Under samma period ökade omsorgsprisindex, som speglar löner och kostnader inom välfärden, med cirka 31 procent. Resultatet innebär ett underskott på runt 35 kronor per timme i ett system där löner utgör den största kostnaden.
Regeringen fattar besluten – konsekvenserna drabbar oss
Den här utvecklingen har inte uppstått av en slump. Regeringen fastställer timbeloppet varje år. När regeringen år efter år lägger uppräkningen under den faktiska kostnadsutvecklingen fattar den ett aktivt politiskt beslut. Konsekvenserna drabbar nu assistansanvändare och assistenter i vardagen.
Bristen på kontinuitet gör livet otryggt
I dag klarar verksamheten inte att behålla erfarna personliga assistenter. Lönerna räcker inte, arbetsvillkoren försämras och yrket tappar attraktivitet. För oss som är beroende av personlig assistans leder detta till ständig personalomsättning och brist på kontinuitet. Jag tvingas gång på gång lära upp nya personer i mina mest intima och grundläggande behov.
Detta beskriver inte ett fungerande system. Det beskriver ett system i sönderfall.
Synen på oss har inte förändrats
Jag har mött samma synsätt tidigare. För över 20 år sedan sa en kommunchef till mig: ”Du kostar för mycket.” I dag uttrycker beslutsfattare sig mer tekniskt, men budskapet består. När staten låter assistansersättningen halka efter signalerar den att vissa liv inte anses värda att fullt ut möjliggöras.
Kriminalitet får inte bli en ursäkt
Regeringen hänvisar ofta till kriminalitet och fusk inom assistansen. Samhället ska bekämpa brottslighet. Men regeringen använder i dag den kampen som en ursäkt för att hålla nere ersättningen generellt. Följden blir att seriösa assistenter lämnar yrket och seriösa anordnare slås ut, medan vi som behöver assistans får betala priset.
Ord räcker inte – ansvar kräver pengar
När regeringen säger att den värnar assistansen saknar det trovärdighet. Frihet och självbestämmande kräver faktisk finansiering. Så länge ersättningen inte täcker verkliga kostnader fortsätter staten att urholka en frihetsreform som en gång förändrade liv.
Frihetsreformen kräver handling nu
Att höja assistansersättningen i takt med löne- och kostnadsutvecklingen handlar inte om välgörenhet. Det handlar om ansvar. Alternativet innebär att samhället accepterar att människor med funktionsnedsättning får överge sin frihet och nöja sig med att överleva – till följd av den budgetpolitik som i dag förs.
Sahra Svenander
Assistansberättigad, orolig för att snart tvingas överleva i stället för att leva
