Ingress
Personlig assistans är en av Sveriges viktigaste frihetsreformer. Ändå låter regeringen de ekonomiska förutsättningarna för reformen försvagas år efter år. När assistansersättningen inte följer kostnadsutvecklingen blir det svårare att rekrytera och behålla personliga assistenter. Problemet är känt sedan länge. Nu krävs handling.
Höga ambitioner räcker inte
Jag lever med personlig assistans. För mig handlar frågan inte främst om politik utan om möjligheten att leva ett självständigt liv.
Regeringen säger att den värnar personlig assistans, och få politiker ifrågasätter reformens betydelse. Samtidigt utvecklas verkligheten i motsatt riktning. Systemet försvagas inte genom ett enskilt beslut eller en dramatisk nedskärning. I stället urholkar man förutsättningarna gradvis genom att låta assistansersättningen halka efter de kostnader som verksamheterna faktiskt möter.
Ersättningen finansierar löner, arbetsmiljöarbete, utbildning, administration, schemaläggning och kvalitetsarbete. När dessa kostnader stiger utan att ersättningen följer med krymper utrymmet för att bedriva en stabil verksamhet.
Följden blir inte bara ekonomisk. Hela systemets bärkraft påverkas.
Frågan ingen verkar vilja besvara
I den politiska debatten diskuteras ofta rättigheter, myndighetsansvar och framtida reformer. Betydligt mer sällan ställer någon den mest avgörande frågan:
Vem ska göra jobbet?
Assistans fungerar bara så länge människor väljer att arbeta som personliga assistenter. Försämrade ekonomiska villkor gör det svårare att erbjuda konkurrenskraftiga löner, skapa långsiktig trygghet och behålla erfaren personal. Därmed växer också utmaningarna med att rekrytera nya medarbetare.
Redan i dag kämpar många verksamheter med personalomsättning, vakanser och bemanningsproblem. Samtidigt ökar belastningen på de assistenter som stannar kvar.
Ingen lagstiftning i världen kan kompensera för bristen på människor som ska utföra arbetet.
Därför återkommer jag till samma slutsats:
Utan assistenter finns ingen assistans.
För mig är konsekvenserna inte teoretiska
Många betraktar assistansfrågan som ett politiskt eller administrativt område. Jag möter konsekvenserna i vardagen.
Varje dag är jag beroende av att någon kommer till arbetet. Om bemanningen brister påverkar det inte en verksamhetsplan eller en budget. Det påverkar min möjlighet att stiga upp, äta, förflytta mig, arbeta och delta i samhället.
Så länge assistansen fungerar tar man lätt dess betydelse för given. När den sviktar förändras situationen omedelbart.
Plötsligt blir sådant som andra människor ser som självklart osäkert.
Just därför går det inte att beskriva personlig assistans som ett stöd bland många andra. För många av oss utgör den själva grunden för att utbilda sig, arbeta, bilda familj och leva självständigt.
Utan den friheten riskerar människor att återigen bli beroende av anhöriga eller lösningar som LSS-reformen ursprungligen skulle ersätta.
Kunskapen finns redan
Politiker kan inte hävda att problemen är okända.
Under flera decennier har utredningar, myndigheter, forskare och brukarorganisationer pekat på samma utmaningar. Återkommande granskningar har visat hur pressade villkor påverkar kvalitet, kontinuitet och långsiktig hållbarhet.
Med andra ord råder ingen brist på kunskap.
Tvärtom finns redan ett omfattande underlag som beskriver både problemen och deras konsekvenser.
Ändå domineras debatten av nya analyser, nya processer och nya utredningar.
Under tiden fortsätter verkligheten att förändras.
Varje år som assistansersättningen inte anpassas till kostnadsutvecklingen ökar pressen på både utförare och personal. Det är inte en passiv hållning.
Det är ett aktivt politiskt val.
Regeringen måste ta ansvar
Den största faran är inte att systemet kollapsar från en dag till en annan.
I stället riskerar assistansen att försämras steg för steg. Lite mindre kontinuitet. Lite svårare att rekrytera. Lite fler personalbyten. Lite större otrygghet.
Efter hand vänjer sig omgivningen vid en nivå som tidigare hade varit oacceptabel.
Sedan kommer dagen då en assistent slutar och ingen ersättare finns att få tag på.
Då hjälper inga nya utredningar.
Då hjälper inga välvilliga uttalanden.
Då återstår bara verkligheten.
Personlig assistans bygger ytterst inte på paragrafer eller politiska visioner. Reformen bygger på människor som varje dag väljer att ta ansvar, gå till jobbet och göra självständighet möjlig för någon annan.
Därför måste regeringen säkerställa att yrket förblir attraktivt och att verksamheterna får ekonomiska förutsättningar att fungera långsiktigt.
Vi behöver inte fler förklaringar.
Vi behöver beslut.
Vi behöver en assistansersättning som speglar verkliga kostnader och följer samhällsutvecklingen.
Framför allt behöver vi politiskt ledarskap som tar ansvar innan problemen förvärras.
För utan assistenter finns ingen assistans.
Frågan är inte längre om regeringen känner till problemet.
Frågan är hur länge den tänker vänta med att agera.
Sahra Svenander
Assistansberättigad
